Erfarenhet
Elin Engström
I en workshop vi hade med 30 ungdomar från skolan blev den strukturella rasismen synlig. Språkintro är fysiskt separerad från övriga skolan. De upplever det som att de inte är välkomna i varandras korridorer. Elever från både språkintro och nationella programmen upplever det som att det finns en osynlig vägg monterad mellan dem. Och de upplever att det är skolan som har satt upp väggen och förfrämligar eleverna inför varandra. Känner personalen igen sig? Det är allvarligt, ömt och svårt. Hur närmar vi oss maktrelationerna?
Rektorerna sätter sig på rad i ett mötesrum. Vi sitter mittemot dem. Vi styrde inte positionerna i rummet. Rummet styrde oss. Det utbyts trevlighetsfraser och luften är lite ansträngd och frågande. Vi tar fram lera och börjar samtalet med att fråga om deras syn på skolans uppdrag. Materialet rör sig lite osäkert i deras händer. Det bryter mot hur samtal vanligen utspelar sig i det här rummet. En person deltar en stund men säger att han inte har tid och att hans ungdomar mår bra. En annan stannar halvvägs in i samtalet och ursäktar sig sedan att hon har ett möte. Den tredje stannar kvar och tar försiktigt fler steg in i samtalet ju mer leran får betydelse och symbolik i hans berättelse. Det är också som att han tar flera kliv in i sig själv. Vi frågar honom hur det var att delta i det här samtalet. Han svarar att det gett honom frön. Han pekar på sitt huvud, och säger ”idéer”. Det känns som att han mjuknade.
Vad gjorde att han följde med oss in i det osäkra samtalet? När uppstod tilliten till att samtalet hade en vänlig avsikt? Hur förmedlar man en vänlig avsikt?