Nedtecknat av
Elin Engström Designer
Baserat på labb som genomförts i Österåker, Botkyrka, Degerfors och Malmö 2019-2020.
Både skolan och fritidsverksamheter är organiserade utifrån att barn har ett hem och att de sällan flyttar. Barn med stabilt boende kommer i kontakt med många vuxna både i skolan och på fritiden som över tid lär känna barnet. De olika delarna samverkar med varandra och brister i en del av systemet kan delvis kompenseras om det uppmärksammas i andra delar av samma system. I de fall då barn ofta tvingas bryta upp mer än sitt boende – byta skola, förlora vänner, tappa fritidsaktiviteter och vuxna som känner dem – försvagas deras skyddsnät i sin helhet.
De flesta barn vi har pratat med har upplevt många och plötsliga flyttar, både inom en kommun och mellan kommuner. ”Man tappar allt och måste börja om igen och igen” berättar en ungdom och förklarar den trötthet som uppstår av att bygga upp nya sammanhang och relationer ofta och på kort tid.
Beroende på om familjerna har uppehållstillstånd eller inte så råder olika bestämmelser för vilka försörjningsstöd och hjälp med bostad som är tillgängligt. Bosättningslagen infördes i mars 2016, som anger att alla kommuner i Sverige är skyldiga att ta emot och ordna bostad åt personer som har uppehållstillstånd och som anvisas till kommunen av Migrationsverket. Hur länge kommuner ska tillhandahålla med bostäder tolkas dock olika av kommuner. En vanlig längd har blivit två år. ”Kommunen får mest pengar för de två första åren. Nyanlända är inte särskilt viktiga för politikerna”, berättar en tjänsteperson om hur hon uppfattar kommunens prioriteringar.
Kommunen säger att ’ni passar inte in här’. Kommunen bestämde att jag skulle flytta.
I samma kommun uppfattar barnen signalerna från politiken. Boendeansvaret läggs då på individen eller familjen, men som med rådande bostadsbrist hänvisas till att flytta till en annan kommun eller till korta och ofta undermåliga eller trångbodda bostadslösningar.
”Vi har haft fjorton boenden sen vi kom till Malmö. Nu hyr vi i andrahand”, berättar en pappa när han återger hur de senaste tre åren har sett ut för dem. Vidare berättar han hur hans barn också uppfattar hur flyttarna påverkar deras möjlighet att skapa ett hem: ”Vi har råd att köpa en möbel per månad – ett bord, en säng eller en matta. Jag vet inte vad jag ska göra med våra möbler när vi ska flytta. Vi får bo här i en månad till, då får jag börja om igen. Min sexåriga dotter frågade mig varför jag köper nytt bord, det ska ju ändå slängas nästa gång vi flyttar”.
För många av barnen är skolan en viktigare plats än bostaden och flera är redo att resa långt för att kunna gå kvar i sin skola. De flesta barnen är mycket ambitiösa vad gällde skolarbetet och ser det som den enda vägen till att förbättra sin egen och familjens situation på lång sikt. Men de återkommande uppbrotten med skolan och de relationer som skapas till lärare och klasskamrater påverkar barnens skolgång och liv allvarligt, inte bara kunskapsmässigt utan också socialt. Barnens motivation att skaffa sig vänner minskade för varje uppbrott. En åttaårig flicka beskrev att hon inte ville ha vänner utanför syskonskaran då ”de ändå bara försvinner” En elvaårig flicka berättar hur hon inte fick tid att säga hej då innan hon flyttade och började en annan skola. ”Plötsligt försvinner en elev och det påverkar hela klassen, vi kan inte jobba långsiktigt”, berättar en lärare till elever i förberedelseklass. En skolchef fyller i att ”Vi skulle lyckas bättre om de som vill bo kvar fick göra det”.
Jag trivs jättebra i skolan, jag har fått två bästisar. Det gör inget om vi behöver flytta igen men jag vill inte byta skola. Det tar lång tid att få kompisar.
Upprepade berättelser visar också tendenser till att socialtjänsten inte tar hänsyn till skolans geografiska plats när familjer placeras med deras hjälp. En familj med barn från sex år och uppåt placerades i ett boende i en annan kommun än sin hemkommun och fick då sex timmar pendling till och från skola och SFI. ”Barnen var jättetrötta när vi kom hem, och skolan anmälde oss till Soc för att barnen kom för sent till lektionen”, berättar föräldern. Riktlinjer för placering skiljer sig över landet, till exempel har Stockholm stad gjort kontinuiteten i barnens skolgång till en central parameter vid placeringar i boenden.
Den perifera placeringen och täta flyttar påverkar också barnens möjlighet till fritidsaktiviteter, som barnen upplever är viktiga för att lära sig språket och hitta sociala sammanhang. ”När vi bodde i Östersund spelade jag fotboll och basket, men inte här [Malmö]. Det är långt till stan och jag har ingen cykel. Mitt och mina syskons busskort funkar bara på dagtid, vi får dem genom skolan. På helgerna behöver vi samsas om mina föräldrars busskort, sju personer”, berättar en flicka som är elva år. Orsaken till bristen på fritidsaktiviteter är flera. Ofta handlar det om att barnen och deras föräldrar inte känner till vilka aktiviteter som finns eller att det ekonomiska biståndet inte har svängrum för aktiviteter som kostar. Reglerna runt ekonomiskt bistånd försvårar också för civilsamhällesorganisationer som tillexempel Majblomman att ge bidrag till fritidsaktiviteter. Varje månad redovisar ungdomar och föräldrar med ekonomiskt bistånd sina kontoutdrag och alla insättningar, oavsett om det är en swish från en kompis för att klara dagen eller ett bidrag från Majblomman, räknas som en inkomst och minskar därför det försörjningsstöd som de har rätt till. Därför blir kontanthanteringen avgörande för att få ihop vardagen. Bland de som känner till fritidsaktiviteter, inklusive de kommunala gratisaktiviteterna, har barnen ändå svårt att delta då boendena ofta ligger otillgängligt till samtidigt som barnen saknar transportmöjligheter.
Ett positivt undantag är de äldre barnen som kommit som ensamkommande och ofta uppmuntrats att hitta fritidsaktiviteter. De vittnar också om hur det sociala nätverket spelar en stor roll för att hitta in i fritidsaktiviteter. ”Min lärare tog med mig till simhallen för att lära mig simma. Nu är jag med i en simklubb och har dessutom extrajobb som simtränare”, berättare en ungdom. Ensamkommandes Förbund är också en viktig part som organiserar flera aktiviteter och utgör en viktig träffpunkt.
Det sociala nätverket spelar också en roll för att hitta bostäder. ”Hur skulle jag hitta bostad? Jag gick på stan i Rosengård, jag frågade alla som jag hörde talade dari om de visste någonstans där vi kunde bo”, berättar en pappa. Flera vittnar också om svårigheten att få andrahandskontrakt och hänvisar till att de upplever att det finns ett svagt förtroende för dem som migranter.
Systemet är inte byggt för permanent försörjning, utan för tillfälliga och akuta insatser. Men för många familjer har det nu blivit permanent.
Socialtjänsten för statistik för de boenden de själva förmedlar. För familjerna är socialtjänstens hjälp i många fall den sista och mest akuta lösningen efter att ha levt under andra osäkra former av olika andrahandskontrakt, svartkontrakt eller som inneboende. Det är också så att om en familj behöver återkommande hjälp från socialtjänsten skrivs de in i ett nytt ärendenummer, vars mönster alltså inte kan fångas upp i statistiken. Sammantaget försvårar det för skapa en bredare förståelse om hur utbredd problematiken av osäkert boende egentligen är.
Kontakten med socialtjänsten beskrivs överlag som negativ även om det finns berättelser där familjer känt sig väl bemötta, om än ohjälpta i sin akuta livssituation. ”Soc är snälla men de kan inte hjälpa. De säger att vi måste hitta själva. De såg att jag hade mycket stress, de sa till mig att gå till läkaren.”, berättar en förälder. En ungdom som fått hit sin familj och därmed utgjorde hela sin familjs länk in i samhället berättar om hur deras socialsekreterare konstant avbröt honom i sina försök att förklara sin situation: ”Även om socialen inte kan hjälpa mig kan de behandla mig med respekt. Jag är inte bara hemlös, jag är en människa också”. Ungdomens upplevelser om att känna sig mindre värd återges också bland tjänstepersoner som kan uppleva en stor stress över att vara tvungna att försätta människor i svåra och omöjliga levnadsvillkor. En tjänsteperson reflekterar om det förhållningssätt som råder inom förvaltningen: ”Har någon råkat missköta sitt kontrakt skickas de till ett sämre område nästa gång. Det handlar om en disciplinering, det ska vara tydligt att det är ett tillfälligt boende. Familjerna ska inte ska hinna bli för bekväma”. Pia Kjellbom, forskare i social rätt, menar att även om rätten till boende inte består av permanenta bostadslösningar, att de ändå kan vara långsiktiga så att barnen får en social stabilitet: ”Socialtjänsten är inte en bostadsförmedling. Rätten till bostad är begränsad, men inte rätten till boende om detta saknas. Begreppen blandas ihop”, säger Kjellbom.
Insiktskapitel
Friktion mellan barnens drivkraft och samhällets signaler
Introduktion till sammanfattningens kapitel