Omsorgsgivande barn tar de vuxnas ansvar

Elin Engström Designer

Baserat på labb som genomförts i Österåker, Botkyrka, Degerfors och Malmö 2019-2020.

Riskfaktorer för omsorgsgivande barn generellt är exempelvis ensamstående förälder, socioekonomisk utsatthet, psykisk ohälsa, missbruk. Migrationen, speciellt flyktingmigration, genererar ofta flera av dessa riskfaktorer (missbruk undantaget) vilket försvårar för föräldrarna att uppfylla sin föräldraroll – inte för att de är dåliga föräldrar utan för att de är i en helt ny situation med väldigt lite stöd. För de ensamkommande barnen som har fått sin familj till Sverige på familjeåterförening, blir omsorgsgivande särskilt påtagliga. ”Jag har fem barn att ta hand om, tre syskon och två föräldrar”, berättar en sjuttonårig ungdom. När barnens familjer kommer så försvinner det skyddsnät som omgivit barnet under sin första tid här, och föräldrarna återtar ansvaret. Men föräldrarna har ingen förkunskap om hur de välfärdssystem som de nu blir en del av fungerar.

Mamma och min bror kom hit för ett år sedan. Det var både bra och dåligt. Först kände jag att mamma begränsade mig mycket och tog min frihet. Men nu vet jag att det inte är mammas fel. Det är situationen som begränsar mig.

Ungdom, 19 år

Barnen tar över ansvar som omsorgsgivare och försöker upprätthålla familjens livssituation genom att utföra hushållssysslor, vara emotionellt stöd och jobba extra, antingen för att hjälpa familjen eller för att inte vara en belastning för familjens ekonomi. Det liv som de ensamkommande barnen hunnit bygga upp med sociala relationer och skolgång faller in i kaos.

Det är snarare regel än undantag att de ensamkommande barn vi har träffat berättar hur de är brobyggaren in i det svenska samhället för hela sin familj. Det är också så migrationslagstiftningen är skriven, att anknytningspersonen har ett ansvar för de sina, men där lagtexten inte tagit hänsyn till att det kan vara ett barn som är anknytningsperson. Det går i bjärt kontrast med socialtjänstlagstiftningen som inte tillåter att barn blir talespersoner för sina familjers ärenden med socialtjänsten. Barnen hamnar i kläm mellan två motsträviga logiker men som ändå tvingas vara familjernas talesperson för de utmaningar de ställs inför och får ett oöversiktligt ansvar för att administrera sin familjs tillvaro. Barnen hjälper föräldrarna med allt från att betala räkningar, redovisa kontoutdrag för ekonomiskt bistånd, redovisa vilka arbeten och bostäder som är sökta för varje vecka, redovisa närvaro på SFI, hjälpa sina syskon in i skolan, visa vägen till vårdcentralen eller tolka de möten som familjen har med välfärdens olika aktörer.

Efter tre månader ringde soc och sa att vi hade femton dagar på oss att hitta eget boende. Allt blev stressigt igen, det var nära att jag blev galen. Jag letade efter boende hela tiden – på lektionen, på rasten. Det var mitt första gymnasieår. Jag fick två F-varningar i skolan men bostad var viktigare än allt. Hur skulle jag kunna fokusera på skoluppgifter när jag och min familj kanske skulle bo på gatan om två veckor? Jag kämpade för att komma in på samhällsprogramet, men nu ångrar jag mig lite. Jag borde ha valt en praktisk linje, då är det enklare att få jobb direkt efter studenten. Det är ju jag som försörjer familjen.

Ungdom 19 år, han kom till Sverige som fjortonåring och beviljades familjeåterförening. Familjen kom i två omgångar när han var sjutton och arton år.

I Sverige finns det i nuläget begränsat med forskning inom området varför det teoretiska ramverket om vad omsorgsgivande är byggt på hur internationell forskning beskriver begreppet. Utifrån dessa beskrivningar är det möjligt att ringa in vem som teoretiskt sett ingår i målgruppen. Men vem som utifrån den egna upplevelsen identifierar sig som omsorgsgivande är svårare att säga. Enligt en enkät från Linnéuniversitetet anser sig 7 procent av alla barn i Sverige mellan 15 och 18 år utföra omsorgsgivande aktiviteter i hushållet (2019). Av dessa är utlandsfödda kraftigt överrepresenterade. Migration påverkar ofta föräldrarnas situation negativt och bidra till omsorgssvikt, vilket kan förklara den stora andelen. Istället för att stötta upp den pågående omsorgssvikten hos föräldrarna, är det vanligt att aktörer som möter barnen, till exempel elevhälsan, försöker göra insatser för barnet i skolan där konsekvenserna av omsorgsgivandet utspelar sig i form av extrem trötthet och sjunkande skolresultat. Utan insatser som möter uppkomsten av omsorgsgivnade, riskerar snarare att upprätthålla än bryta den ansvarssituation som barnet har hamnat i.

Att vara omsorgsgivande barn behöver inte nödvändigtvis leda till allvarliga effekter. Forskning visar dock att omsorgsgivande barn riskerar minskade möjligheter att utveckla sociala nätverk och delta i fritidsaktiviteter, svårighet i övergång från barndom till vuxenliv, svårighet att fullfölja skolgång, psykisk ohälsa och ökad självmordsrisk.

Vi gör skillnad på ungdom och ungdom, vilken svensk 18-åring behöver klara sig helt själv?

Tjänsteperson