Samtal med Connie Tran Hedberg om samarbetet med UNHCR

Att jobba i en process där man inte vet vad resultatet ska bli, hur kändes det?

– Jag minns att jag träffade Pia och Matilda och de började prata om prototyper. Jag började ifrågasätta och undrade vad slutprodukten kommer att bli? Jag sökte efter lösningar och en målbild. Svaret jag fick var mer eller mindre att “det vet vi inte”. Och det går emot mitt sätt att se på saker och ting. Traditionellt jobbar jag mot någonting, jag är inte van att skapa fram någonting. Så för mig var det helt klart ett svårt tillvägagångssätt och tankesätt inledningsvis. Och det tog också en viss tid innan jag förstod att jag följer en medveten process.

Under samtalet reflekterar vi tillsammans över hur det kan vara att komma ifrån en stor, respekterad och förhållandevis byråkratisk organisation som UNHCR och hoppa in i något som man kanske inte är van vid, eller som man själv inte har möjlighet att styra. Jag påpekar att en designprocess många gånger kan kännas lite förvirrande, Connie igen:

– Till en början förstod jag inte att det fanns en process att följa. Och det spelade ingen roll hur mycket jag fick det förklarat för mig, jag kunde ändå inte riktigt begripa hur det skulle se ut.  Jag minns att jag var helt utmattad efter den första workshoppen. Det var så mycket post-it lappar överallt, som jag förstår nu var så viktiga. Det var riktigt häftigt att vara i rummet där hela aktörskedjan var samlad och se att alla bara vill barnet väl. Detta ledde till en väldigt bra samsyn över vart utmaningarna finns.

Det är spännande hur du pratar om samsyn. I ett rum med så många olika aktörer, från olika organisationer och positioner, upplevde du att vissa hade större inflytande över andra?

– Någonting som är väldigt bra är att ni bara tar förnamn på deltagarna, vilket gör att hierarkin slätas ut. Det skapar en sådan syn och känsla precis som ni säger, att allas åsikter, inspel och upplevelser är lika viktiga. Alla är experter på sitt område. Detta återspeglas också i resultaten från vår första workshop. På grund av detta skapades en väldig vilja att adressera utmaningarna som också gjorde att aktörerna kom tillbaka till den andra workshoppen. Då hade det väckts en vilja, nu fick man också titta på lösningar. När jag pratade med ungdomarna var det något som var väldigt uppskattat. Istället för att svara på frågor som “vad är svårt för dig”, fick de istället svara på “vad tror du skulle kunna lösa det här”. Ungdomarna själva säger att det var riktigt häftigt att få vara med i rummet och ha inflytande i en sån process. Och som aktör känner man att man äntligen får gör något produktivt kring detta.

Hur tycker du att Förnyelselabbets process skiljer sig från ditt ordinära sätt att arbeta? 

– I min värld konsulterar man ju alltid de som är berörda till en viss del. Den stora skillnaden i processen tror jag är genom att ni hela tiden utmanar utgångspunkten. I en traditionell process har du en utgångspunkt som du konsulterar och agerar på. Tillsammans med er har vi hela tiden gått tillbaka och utmanat för att komma framåt. Vi har börjat någonstans explorativt och vet egentligen inte var vi kommer sluta. Det är nog det som är skillnaden mellan våra världar. Ni kan komma åt det som är kärnfullt på ett annat sätt, ni utgår inte från den första hypotesen utan utmanar hela tiden, trattar ner och når något som blir extremt konkret.

Har arbetssättet påverkat dig i ditt sätt att idag gripa tag i utmaningar?

– Absolut! Jag har redan kollat på om det finns distanskurser att läsa. Det är en väldigt tilltalande approach för mig. Tillvägagångssättet är fantastiskt och väldigt inspirerande. Jag vill inte att det ska ta slut här för min del, jag vill lära mig mer. Sen är ju metoderna annorlunda. Hos er utmanas man på sätt som i alla fall inte jag är van vid, vilket jag tyckte mycket om.

Vill du berätta om någon metod, eller tillfälle, som du kommer komma ihåg lite extra framöver?

– Vid ett tillfälle fick vi i uppgift att skapa den snabbaste asylprocessen, och en av workshopledarna säger, “det behöver inte vara den snyggaste, bästa eller ens den mest rättssäkra. Den ska bara vara snabbast”. I och med det låstes mitt huvud upp och fick mig att kunna tänka annorlunda och utanför min box. Det hjälpte mig att förstå hela processen och hur galet det än är, så finns det något kärnfullt i dem. Det var här jag insåg att jag ska släppa kontrollen och mina förutfattade meningar om vad en lösning kan vara. Man måste låta processen ha sin gång.

– Ett annat tillfälle när polletten trillade ner var när jag förstod att det inte är prototypen i sig som är det viktiga, utan det den berättar – och inte berättar. Det kanske inte är prototypen vi har tagit fram som vi testar sen i stor skala, utan den säger oss någonting om viktiga behov som vi inte identifierat på förhand, eller att det verifierar våra tankar. Det är ett väldigt spännande sätt att arbeta på – man testar sig fram i liten skala för att nå slutprodukten.

Vad tar du med dig framöver och vilka medskick, tips och råd vill du ge till framtida labbdeltagare?

– Framförallt hoppas jag att man jobbar mer så här – på flera nivåer. Men framförallt på departementsnivå. Man måste se på hur olika kommuner, SKR och myndigheter ska jobba över sektorsgränserna och bortom olika roller. Och sluta anta.  I min värld baseras beslut allt för ofta på antaganden om behov och att man kan känna att det räcker att man har pratat lite med målgruppen – det gör det inte.

– Jag har aldrig sett mig själv som en kreativ person, men här har jag fått vara en kugge, en del av en kreativ process. Och det har utmanat min världsbild, det är ju ett helt annat sätt att se på världen och hur man tittar på lösningar. Jag tror att man måste våga släppa kontrollen. Steve Jobs sa vid något tillfälle att man inte anlitar smarta människor för att säga åt dem vad de ska göra – utan för att de ska säga åt dig vad du ska göra. Och det tycker jag är väldigt tydligt i detta projektet. Ni är ett gäng med extrem kapacitet och kompetens. Processen som sådan är ju att ni inte riktigt kan ge förhandssvar, det ni verkligen bejakar är att varje process är unik, slutsatserna kommer att skilja sig för att de är just behovsstyrda. Och det är en insikt som måste landa hos den personen som ska gå in i ett projekt med er, att man få vänja sig med att inte stirra sig blind på hinder, för det går faktiskt att göra något åt dem.

 Child Protection Innovation Lab avslutades med en presentation vid ett rundabordssamtal den 4 december 2018. Förutom alla deltagande aktörer närvarade bland annat flera justitiedepartement från Norden och Baltikum samt arbetsmarknadsdepartementet från Sverige. Vill du veta mer om projektet kan du läsa mer här.  

Fredrik Olausson

Kulturgeograf på Förnyelselabbet