Författare
Pia McAleenan
Projektledare på Förnyelselabbet
Disruptiv innovation har aldrig varit viktigare för att lösa våra mest angelägna samhällsutmaningar. Genom att tänka i framtidsscenarier tillsammans med andra aktörer involverade i samma samhällsutmaning möjliggör vi för distruptiva utvecklingshopp att ta form. Sista veckan i september var jag på Stanford University och tog del av Banny Banarjees Masterclass i systemtransformation.
Efter att ha mött professor Banny Banarjee på Stanford University, känner jag mig stärkt i hur vi i Förnyelselabbet riggat vårt arbete i just mellanrummet mellan aktörer i sociala system. Det som händer här finns det vanligtvis ingen naturlig ansvarsfördelning, finansiering eller förvaltning och framförallt inga på förhand givna svar för. Vi är i behov av att hitta nya sätt att tänka och framförallt att göra det tillsammans. Att labba innebär för oss att deltagarna, aktörer och användare, vecklar ut problemrymden runt en utmaning och kan utmana sig att testa visioner som på allvar kommer åt roten till utmaningen – istället för bara symptomen.
Det vi ser, efter att ha arbetat med uppdragsägare som Socialdepartementet, SKL, UNHCR och Skolverket, är att vi i Sverige saknar arenor för att göra just detta – utforska utmaningar och medskapa ny praktik utanför linjeverksamhetens ekorrhjul. Här hoppas vi i Förnyelselabbet att vi kan bidra till att utifrån ett systemperspektiv samla aktörer för att medskapa framtiden och genom mångfacetterade perspektiv ge utrymme för än mer disruptiv innovation.
Professor Banny Banarjee på Stanford University
Change labs på Stanford blev en stor inspiration liksom professor Banny Banarjee. Här tar de sig an, inte bara komplexa samhällsutmaningar nationellt, utan kopplar även ihop utmaningar till den globala kontexten. Framförallt för att komplexa utmaningar så sällan kan sägas vara just nationella, men också för att uppnå ett scale-mindset. Då våra samhällsutmaningar är komplexa, uppskalade och med många olika aktörer inblandade, är det enligt Banny nödvändigt att förstå skalan vi verkar i.
Globalt nådde vi earth overshoot day redan nu i augusti, i Sverige redan i mars. Tiden för inkrementell innovation är över och vi behöver tänka mer disruptivt för att nå framgång och på allvar komma upp med något som kan, om inte lösa, så i alla fall förbättra situationen på planeten. Banny beskriver klimatkrisen, fattigdom och hemlöshet som utmaningar på global nivå, vilka vi alla behöver samarbeta med för att rå på. Under kursens gång nämns den synkroniserade utveckling som idag sker inom sfärer som digital, biologiskt och teknisk utveckling, vilket är en starkt bidragande kraft till varför vi gemensamt behöver hitta nya arbets- och förhållningssätt, mer anpassade för den nya värld vi stiger in i.
För att göra systemdesign krävs alltså en multidisciplinär approach. Banny beskriver sig som just en sådan person, ingenjören som blev arkitekt och som sedan kom att jobba på Ideo när Design thinking växte fram. Sedan några år tillbaka är han professor på Stanford och hans Masterclass är hans bidrag till att skapa en rörelse av changemakers som har ett mer systemiskt angreppssätt på samhällsutmaningarna. Systemdesign som disciplin växte fram som svar på en frustration i att dåvarande verktyg inte räckte till. Peter Senge på MIT, är en av föregångarna och säger:
Systems thinking is a discipline for seeing wholes. It’s a framework for seeing interrelationships rather than things, for seeing patterns of change instead of static snapshots.
Professor Banny Banarjee på Stanford University, Scale mindset
De change makers jag möter på kursen är från världens alla hörn, näringslivsrepresentanter, sociala entreprenörer, stiftelser som Bill och Melinda Gates foundation samt stora institutioner som UNDP. Extra kul att träffa kollegor från Innovation Skåne och fundera kring hur vi gemensamt utifrån ett nordiskt perspektiv kan knyta an till denna framväxande rörelse.
A small shift in one thing can produce big changes in everything.
Donella Meadows forskning om systemtransformation utgör en viktig del av kurslitteraturen och går kortfattat ut på hur vi ska lära oss avgöra var i ett system vi ska göra en insats för att få bästa effekt. Genom att sätta höga mål skapar vi frirum för nya tankar och nya former för samverkan, vilket ger förutsättningar för mer disruptiv innovation. Något världens samhällsutmaningar behöver nu. Genom att prototypa framtidsscenarier, kan vi skapa mer kraft hos aktörerna vi arbetar med att verkligen våga sig ut i detta nya fält och gemensamt lära sig att medskapa ny policy. Helt enkelt att medskapa en bättre framtid tillsammans.
